Jag beskriver ganska ofta små obetydliga händelser i mitt liv som om någon skrev en bok om mig. Jag vet inte om fler gör så men min hjärna arbetar hårt för att på så få ord som möjligt hela tiden förklara vad som händer så detaljrikt som möjligt.

Antar att det är ganska fånigt.

Påväg hem från bussen, på bussen, i skolan, överallt kan jag befinna mig djupt insjunken i mina tankar samtidigt som jag analyserar omgivningen och också en eventuell omgivning. Hur skulle det kunna vara? Kan det bli lite mer dramatiskt? Spännande?

 

Oftast är det ganska tillfredsställande och jag vet inte varför jag inte skriver ner mer av mina tankar. Jag hade antagligen kunnat skriva böcker om jag bara orkat. Jag hade säkert kunnat göra mig mer förstådd om jag hade delat med mig lite av vad jag tänker.

 

Någon gång ska ni få en förklaring till allt. Just nu är jag inte själv medveten riktigt om min verklighet och folk kan inte lära känna mig för jag kan inte bestämma mig för vad jag vill ge dem. Eller om jag ens vill ge någon något.

 

Allt är faktiskt förbannat meningslöst.