Hur jag än gör så blir det fel. Vad jag än säger så sårar det någon. Hur fan ska man kunna förhålla sig till alla samtidigt? Det är inte rimligt att göra alla till freds på samma gång och fortfarande själv få ut något av det. Så jävla länge som jag bara var ett oändligt skåp för vem som helst att dumpa sin skit i. Jag kanske hade den mest tillitsgivande färg och kanske var det därför alla sökte sig till mig, men var det någon som lyssnade tillbaka? Vem fan vill lyssna på ett skåp? Vem fan letar i ett skåp efter något de inte själva behöver?

Jag vill vara mitt eget skåp och ha min egen skit. Jag vill ha min egen ordning och oordning. Målar om. Byter lås. Ingen får komma hit. Ingen får ta sig in. Det finns ett litet antal andra som är välkomna här, några få undantag. Vissa har fått en egen nyckel och andra kan jag bara visa för. Som "se, men inte röra".

Jag har nycklar kvar men kom inte hit för att du söker något, kom inte hit för att du tror att jag ska släppa in dig, för att du tror att du är värd det. Kom bara hit om du vet att du kan.