Tänk vad fort och plötsligt allt bara kan ta slut. Så många band som knutits, händer som skakats, kroppar som omfamnats. Tänk hur många steg, hur många andetag och hur många ord och ändå så otroligt många kvar. För du var ju inte färdig.
Det var så många människor där, så många unga. Alla grät. Dina vänner, din familj och släkt. Jag grät, kanske mest för att det gör ont att se någon jag älskar så mycket, så ledsen. Men också för att det är så fel. En mamma och en pappa ska inte behöva begrava sin son. Man ska aldrig behöva vara i 20-årsåldern och sitta i ett kapell och ta "ett sista farväl" av sin bästa vän eller pojkvän.

Allt var väldigt fint dock. De la sina kepsar vid din kista, de la oändligt med rosor och meddelanden. Vi lyssnade på din musik och dina ord och alla som kände dig mindes dig. Det var en sal fylld av tårar och minnen som liksom cirkulerade. Hade det blivit bara lite varmare hade vi kanske fått över oss ett moln fyllt av tårar som tillslut skulle regna ner på oss.

 

Trots att jag inte kände dig så finns du och dina nära i mina tankar. Vi har skapat oss en konstig värld, en värld där barn svälter ihjäl, människor inte accepteras för deras sexuella läggning, kvinnor i alla åldrar blir våldtagna, hela befolkningar lever i förtryck utan att få hjälp av omvärlden och där man som förälder kan tvingas begrava sitt barn för att en annan människa misshandlat honom/henne.

Kanske finns du på ett bättre ställe nu. Upplöst i atomer och energi. Du är där jag vill vara, du är där allting blir inget och inget aldrig tar slut.

 

Vila i frid Simon.