Jag har så mycket tankar så att jag bestämde mig för att skriva ett blogginlägg. Nu har jag stirrat på skärmen i snart 10 minuter och det är som om allt sprang och gömde sig. Det händer så mycket hela tiden och det känns som att jag tappat kontrollen, å andra sidan är jag inte säker på att jag någonsin haft kontroll så det är svårt att säga. Allt jag kan tänka på i stunden är hur fort allt har gått fram tills nu. Det är som att jag blundat en stund och öppnat ögonen inför en värld av okända och främmande saker. Sådant som är nytt och kommer att bli en vana och sådant som det känns som att man borde kunna och veta och göra och ha. Som att man missat en viktig del av mattegenomgången och nu inte förstår resten för att det är baserat på "föregående exempel". Vad fan betyder det?

 

Vad ska alla göra nu när de tagit studenten? Vart ska alla åka nu när de har körkort och bil? Var ska alla bo nu när de ska flytta och klara sig själva? Vem ska alla bli nu? Vad ska jag göra, vem ska jag bli?

 

-------

 

Någon viskar till mig att allt kommer att ordna sig. Någon viskar det till mig nära min hals och mitt öra men jag vet att hon inte har någon aning. Vi bara slits hit och dit av samhället, skolan och våra känslor. Det kommer aldrig att ordna sig för det går runt i cirklar. Saker förändras och saker försvinner men kommer strax tillbaka igen. Så fort något tagit slut börjar något annat och så småningom är vi tillbaka där vi började och en ny cirkel väntar oss. Jag vill ut från cirklarna. Cirkar är instängda, inte oändliga. Cirklar är slutna, inte oändliga. Jag vill till den oändlighet som aldrig börjat och aldrig slutar. Den oändlighet som aldrig öppnas och aldrig sluts. Den oändlighet som är, då som alltid, mitt riktiga hem.