Håll
Det var länge sen som jag kände mig så ledsen som jag gör nu. Jag har gömt det och mig i hat för en period vilket både varit bra och dåligt. Antagligen kommer inget att ändras där på ett tag för att det helt enkelt är det enda sättet för mig just nu att orka med saker och ting. Men jag är sårbar, jag är väldigt sårbar. Jag kan gråta jag kan känna mig dålig och oönskad, även om jag kanske framstår som en känslokall awkward bitch. Det stämmer på sitt sätt men det finns ju där för att skydda.
Det finns alltid utvägar och allt ordnar sig alltid. Det är som när man piercar sig eller skrubbar upp knät mot asfalten, det gör ont men det kommer att gå över. Det kanske till och med är värt smärtan. Men just nu vet jag inte och ser inte slutet. Jag vet inte så säkert att det kommer att gå över. Hela tiden försöker jag att övertyga mig om att man kan hålla ut, att det enda vi behöver göra är att andas och ta oss igenom varje dag. Så det är det jag gör. Jag tar mig igenom dagarna, ibland är det lättare och ibland svårare men det finns aldrig något annat syfte än att komma till nästa dag. Jag ignorerar allt, samtidigt som jag gör allt värre. Och det värsta är att det finns ingen som kan hjälpa mig.
Allt hade kunnat vara så bra. Håll om mig.