En iskall hand längs min rygg. Det finns där jag borde finnas. Drar i mig, sliter i mig. Aldrig känner man sig så liten som då. Aldrig så förödmjukad och kränkt. Helt utan empati, helt utan hjärta hugger det mig i sidan. I revbenen flera gånger. Andas. Det trycker genom min hals. Kväver allt. Hugger mig i sidan igen och jag blir den utan kropp, utan liv och kontroll. Jag kämpar för att överleva tills jag inser att jag inte kan dö. Det tar mitt liv ifrån mig men ger mig ingen död. Försöker utrycka mig, vill skrika, gråta. Men jag skrattar, är tyst, slutar andas. Jag vill ut, bort och jag ropar efter hjälp men hur ska någon höra mig här? Inte ett ljud. Tillslut kommer gråten, stönandet, jag klarar inte mer. Inte mer smärta.

Då finns du där. Du håller mig som ingen annan, du hittar mig i en oändlighet av tomrum. Ger mig värme och kärlek. Varje sekund av din närhet är en räddning för mig, varje andetag en trygghet och när du viskar att du älskar mig så vet jag vem jag är. Jag vet att jag finns, bara inte var än.