Ibland är det som om man glömmer bort hur viktig man är. Det är precis som om ingenting spelar roll. Jag kan göra vad jag vill, som jag vill, hur jag vill, när jag vill och vart jag vill. Jag kan göra det utan att det angår någon för visst är det så? Mitt liv - mina problem - mitt ansvar.

 

Det hade kunnat vara lätt men ständigt blir man påmind om att det finns människor runt om en som bryr sig och som förväntar sig detsamma tillbaks. Förväntningar och krav. Jag är inte ensam, jag kan inte skita i allt.

 

Trots att man ska vara tacksam för att man har all denna kärlek och omtanke önskar jag ibland att jag vore helt ensam. Tänk att få komma långt bort från jorden. Långt bort från alla människor. Ett universum som hela tiden expanderar betyder att avstånden hela tiden blir större. Tänk att få se jorden försvinna, att vara tidlös, meningslös. Utan att jag kan uppfatta det och innan min kropp hinner vänja sig skulle jag inte behöva andas mer. Jag skulle vara glömd sedan länge trots att det bara känns som sekunder sen jag satt här framför min skärm.

 

Det är så skrämmande och otäckt det vi inte vet. Varför säger vi så? Hur kan vi veta när vi inte vet? Oroa er inte, jag lovar att berätta för er hur det känns.